Härliga långfredag.
... och i en närliggande bäck så passade han på att ta årets första officiella bad (efter att ha rullat sig i grävlinsbajs...)
GOOD TIMES!
Sovmorgon
Mannen arbetar och min plan är att på något sätt ta mig till botten av tvättkorgen idag.
Mel i morgonsolen
Författarskap
To do list:
* Minnas roliga händelser i livet
* Skriva bok
To do right now list:
* Gå på föreläsning (utan att somna eller flamsa)
Älskade soffa... jag saknar dig!
Påklädd för vinterpromenad
Bilderna är tagna under en härlig vinterpromenad genom Vilsta. Melvin älskar att stanna på Strömstigen och titta på änderna. ;) Han är ett riktigt glädjepiller, den lilla prinsen. Det är ganska svårt att förstå att en hund som genomgått så mycket skit kan vara så genomglad för jämnan.
Om läsandet av andras bloggar
Dock kan jag inte låta bli att tänka på den sortens människor som vältrar sig i andras olycka, som mår underbart bra av att läsa om andras tragiska öden. Undrar hur stor procentantalet är av sådana människor som läser denna typen av bloggar.
Jag som är känslig likt få, som gråter till Astrid Lindgrens filmer.. hur kommer det sig att jag kan läsa dessa saker (självklart med tåren i ögat)? Hur kan jag se dokumentärer om siamesiska tvillingar, afrikanska fattiga barn och utsatta människor? Hur kan man se dessa saker, gråta en skvätt, vara passiv och sedan gå vidare med livet som om dessa ting inte existerade? Jag har en vän som tycker att man inte har rätt att se program om sjuka och utsatta om man inte har för avsikt att på ett eller annat sätt agera.. kanske har hon rätt.. för ärligt talat, vad gör vi för nytta när vi sitter hemma i vår soffa och talar om hur synd det är om barnhemsbarnen i Kina? Vad gör vi för nytta när vi köper nya märkesjeans (trots att vi har tio par) istället för att skänka en slant till välgörande ändamål?
Ingen kan göra allt men alla kan göra något... vi tycks bara sakna viljan.
Eller?
Lunarstorm..då och nu.
Man kan anse att det finns viktigare saker att skriva om, det gör det garanterat också men jag får mina infall och detta kändes som dagens ämne.
Jag tillhör den stora skalan som roade mig på Lunarstorm "lunar" under mina tonår. För den som inte vet är Lunarstorm en communiy (på många sätt lik facebook)... vi hade "på min tid" färgglada egendesignade presentationer (krypin) där vi rabblade upp våra vänner, hur fantastiska de var, standard var också att be om ursäkt om man utelämnat någon i sin presentation. Man lade upp en presentationsbild (om man ägde en scanner) och hoppades att någon annan medlem skulle påpeka att man var söt, då växte självförtroendet flera meter. Man skrev dagbok som man uppdaterade flera gånger per dag i hopp om att man skulle få många läsare. Man hyllade sina älskade i deras gästböcker. Man sparade alla gästboksinlägg, som minne.<--- DÅ
NU ---> Man har försökt göra sidan mer hipp, färdigdesignade presentationsmallar finns att ladda hem. För en tid sedan blev jag medlem igen, mest för att fördriva min tid under de ack så långtråkiga passen i butiken. Mina vänner, det är inte detsamma! Till att börja med står det i "allas" gästböcker (skrivet av innehavaren av kontot) att: Läser, svarar om jag tycker att du är värd det. Raderar. Jaha.... ett: vem vill skriva till folk med en sån ytterst tråkig attityd? Två: vem fan är intresserad av huruvida man sparar eller raderar inläggen? Tre: Say what??
Det är också en plats där man på ett ytterst moget sätt kan mobba andra människor.. det verkar vara poppis att starta upp ett konto, ordbajsa i folks gästböcker (vilket kanske kvittar då inläggen raderas, se ovan) för att sedan utan spår avsluta sitt konto.
Något annat som roar mig är de diskusar (diskussionsforum) man kan kasta sig in i. Roligast är dskusen om hunduppfostran där ett par (i 20-årsåldern) har utnämnt sig själva till hundexperter... de tycks veta ytterst mycket om att dominera sin hund,om att vara en ledare, om hur man får ordning på agressiva hundar (själva har dom en collie, vi vet ju alla hur agressiv Lassie är) och det hela är ganska... intressant.. till man inser att allt är taget fårn allas vår vän Ceasar Milan (dogwhisperer)... om man vid något tillfälle yttrar sig negativt om Ceasar (även om jag gillar honom skarpt så använder han vissa tveksamma metoder) så blir man antingen utskälld eller dissad. Jag ifrågasätter då hur intressant en diskussion är om man inte tillåts vara av en annan åsikt?
Nu undrar ni varför jag trots allt har ett konto på denna sida. Jag kan berätta att det beror på att jag är oerhört lättroad. Jag läser folks mer eller mindre dumma dagböcker och inlägg... framförallt följer jag en man (ja det går inte en dag utan att jag läser hans dagbok) som är si så där 35 år gammal och resonerar som ett barn. Han har olika föremål för sin kärlek varannan vecka, dunderkär ena veckan, hjärtekrossad veckan därpå.. och varje gång han fått hjärtat krossat av "sin stora kärlek" så ska han flytta från stan.. det ska inte gå att nå honom, och det är ingen som bryr sig ändå... varför roas jag? Jo, för jag tycker det är vansinnigt underhållande med människor som självömkar så till den milda grad att de inte är kapabla till att ha ett fungerande liv. Och faktum är att det är bagateller de hakar upp sig på! Det är så tragiskt men jag kan inte göra annat än skratta. Gå in på bloggen nedan och se om du sedan vill gnälla för att tjejen du känt i en vecka inte vill gifta sig med dig.
www.singelpappa.blogg.se
Ett par foton
Jag och godingen
grimaserande på julafton
Studier
Jag är fullt medveten om att det är fult att svära, och jag som är lite av en språkpolis borde verkligen veta bättre och använda ett vårdat språk men... jag klarade den alldeles hopplösa helvetes jävla kemitentan!!!
Skoltröttheten hängde som ett svart mål övermitt huvud när jag traskade in på mdh, strax innan jag skulle gå in i sal C107 för att ta mig an pedagogisk kommunikation i teori och praktik så beslutade jag mig för att ringa Lars (kemiläraren) för att höra hur det gick med rättningen.. käre Lars mindes mig från den butik jag jobbat i och kunde meddela att "det är grönt". Jag bokstavligen skuttade i korridoren och var nära på att säga till Lars att jag älskar honom.. lyckades dok hejdamig själv och inse att det kanske verkar lite opassande. Med andra ord mina vänner, är nu kurs GLK 102 helt avslutad för min del! Tack och lov, kors i taket! Skoltrötthetens svarta moln förvandlades till klarblå himmel (nåja, några små regnml finns allt kvar) och det faktum att jag hamnade i en basgrupp med tjejer som verkar fenomenala gör bara det hela ännu bättre. Bara ett år till Annika, härda ut ett år till....
Melvin som tomte
Här har ni en liten gosse som ställer upp på vad som helst för en korvbit!
Gott gotti gott gott
Om den lilla butiken där tiden står stilla
videoteket på bilden är inte butiken som omnämns i texten (ála "bullen")
Jag sitter i den lilla butiken, butiken där tiden allt som oftsast står alldeles stilla. När jag vänder mig mot klockan och är övertygad om att det gått en timma sedan jag senast tittade så har det endast gått en kvart. När man läst sin tidning med tillhörande söndagsbilaga, besökt alla sajter värda att besöka... då känner man hur man sakta men säkert börjar bli hispig. Man kan heller inte pyssla med något som kräver total koncentration (exempelvis pluggande) för min koncentrationsförmåga liknar min sömn.. precis som jag ur min sömn vaknar av minsta ljud, så kommer jag här helt av mig om någon ber om ett filmtips. Vad ska jag göra med min tid? Yoga?
....två timmar till hemgång....
Pälsmössan
Moha! Annika ála pälsmössa!
Tycker ni jag ska införskaffa en?
Om obefogade rädslor
Som barn var min största rädsla att mamma och pappa skulle överge mig. Detta är mycket underligt då jag i princip aldrig lämnades bort som barn, inga barnvakter, inga nätter borta, mamma och pappa alltid närvarande men ändå fanns rädslan där.. det var omöjligt att somna på kvällarna om jag inte hörde mamma och pappa prata i vardagsrummet, eller ljudet av tv:n.
Om jag satt kvar i bilen medan päronen sprang in i affären så kom känslan av att dom skulle försvinna bakvägen smygandes.
När jag ibland beslutade mig för att stanna hemma då de skulle fara på ett ärende, ångrade jag mig samma sekund dom gått ut genom dörren.. för vem visste om dom skulle komma tillbaka?
Idag är jag inte så rädd för att bli övergiven. Idag tror jag däremot det värsta om mina nära och kära inte svarar i sina telefoner när jag ringer. Min hjärna målar omedelbart upp scenarion om bilolyckor och hjärnblödningar... aldrig att min hjärna kan förstå att folk kanske är upptagna eller inte hör sin telefon. Jag skyller egentligen detta på mobiltelefonen, utan den hade man inte hållt på och ringt folk i tid och otid och man hade sluppit bli paranoid när folk inte svarar...
Tror ni jag behöver terapi? Eller vill någon försöka sig på att diagnostisera mig?
Ellen!!
Jag hittade en bild på Ellen! Urcellen Ellen!! Åh, jag tror jag gråter en skvätt! Detta var barnprogram på hög nivå!
Dagen då jag mötte Henrik
Henrik berättade för mig att han inte varit här på länge och att jag inte jobbade här när han var här sist. Nu när han upptäckt att det jobbar trevligt folk här skulle han dock komma fler gånger, men han ville bara komma in om jag var här.. för att sponsra mig, som han själv sade (?)
Henrik hade många spännande saker att berätta för mig.. främst om sin otur med kvinnor.. en kvinna i spanien hade han en fling med, men hon gick tillbaka till sin fästman och nu lever Henrik, till sin stora sorg, själv. Han hade dock en dag sprungit på en dam från Jehovas vittnen, hon hade haft svårt att förstå att han inte hade en kvinna, han som är så trevlig. Hon trodde att djävulen kanske på något sätt hade förbannat honom och att det var anledningen till att han inte hade en kvinna. När de skiljts åt hade Henrik läst broschyren hon gav honom noga, han bestämde sig sedan för att han nog inte hade en förbannelse vilandes på sig.
Henrik berättade att han önskade att han hade lika stor tur med kvinnor som män, jo för det var faktiskt så att flera män förklarat sin kärlek för honom men han har avböjt alla gånger.. han menar att han är en kvinnornas man.
Henrik sade sedan att han vill ha en tjej som är som jag.. ja, en sån som är lätt att prata med. Han hade starka åsikter (efter att ha känt mig i en halvtimma) om min stora intelligens och min godhet.. han sade att om jag inte är troende skulle han be för mig, han kommer tydligen bra överens med Gud, och han skulle snacka med honom om att jag skulle få komma till himlen. Han sade också till mig att om min kille är dum mot mig, bara sitter och tittar på sporten eller så, så tyckte han att vi två kunde satsa.
När han slutligen skulle gå sade han att han gärna ville ge mig en present, han hittade en förpackad våtservett i sin jackficka och den fick jag. Jag fick även hans telefonnummer, ifall jag skulle vilja prata någon gång...
När Henrik skulle gå frågade han:
- Får jag klappa dig på kinden innan jag går?
Självklart fick han det, min vän Henrik.
Den hektiska gårdagen
VILMA
Gårdagen var lång, men på många sätt trevlig. Jag hade satt larmet på 05:00 (beakta att jag tycker det är trist att gå upp före nio och rentav omänskligt att gå upp före sju) för att hinna med 06:15 bussen från bussterminalen ut till Örsta. Som lovat såg jag till att alla hästar fick sitt hö och sen begav vi oss av ut på landsvägarna, Vilma och jag. Hur ovillig jag än var till att gå upp vid fem så var det klart värt det, från hästryggen såg jag solen gå upp bakom frusna trädtoppar och ett rådjur stod på pkern och bara tittade på oss i morgonsolen.. sjukt vackert. Dessvärre kommer jag inte kunna rida Vilma nu på ett tag då hennes gamla skada i benet gör sig alltmer påmind.. stackarn snubblar stup i ett och går nästan ner sig alldeles emellanåt,så kiropraktorn måste komma och försöka få ordning på henne igen. Om än tråkigt så är min rumpa ändå oerhört tacksam. =)
Efter turen med Vilma åkte jag hem, tog ett bad och sen begav vi oss till onkologen, jag och älskling. Cytostatika stod på menyn och även om älskling mådde bra under behandlingen mådde han desto sämre framåt kvällen och under natten, en hel del illamående och frossa. Idag har han knappt kunnat äta.
Vid halv fyra sprang jag nästan från onkolgen till jobbet (gruppboendet) och befann mig där till kvart över nio på kvällen. Tog med pizza hem och somnade som ett barn efter matintaget.
Idag väcktes jag kvart över åtta av att telefonen ringer, det är lagom populärt när man beslutat sig för att ha sovmorgon. Valde i alla fall att stanna uppe då och har fått en hel del avklarat idag, storhandling på Willy´s till exempel. Vi följde även traditionen och åkte hem till papputen.
Nu ska jag snart i säng. Morgondagen bär med sig jobb i butiken och perukparty på kvällen.. det blir fint det!
om spermier, isbjörnar och kyrkogårdar
Igår besökte vi Uppsala för att stoppa undan lite spermier, som en försäkring efter behandling (ja, i torsdags också men det var gårdagen som var märkvärdig). Det faktum att det var väldans många och väldans pigga spermier var fantastiskt i sig, men hur många kan komma och säga att dom sett spermier i "närbild" i mikroskop? Det fick vi göra igår! Och vilka söta ena, en galning försökte befrukta en vit blodkropp.. jag tror det gick si så där, men han var enveten, det skall jag ge honom! Nu ligger det i alla fall ca. 25 miljoner Frode-spermier i en frys i Uppsala och även om vi hoppas att dom aldrig kommer behöva användas så känns det skönt att dom finns där. Nästa vecka blir det behandling för mannen, i detta nu är han hos Madde och rakar av sig håret.. det blir bra, det värtsa är över.. läget känns stabilt.
Efter besökt i Uppsala släppte Frode av mig i Örsta, jag skulle rida Vilma då jag inte hunnit (eller orkat) tidigare i veckan. Inte nog med att hästskrället var tjurig och trotsig, det blåste isbjörnar.. jag såg inte vägen framför mig för att snön piskade så hårt i ansiktet.. efter 40 minuters ridning begav vi oss tillbaka igen, både jag och Vilma var ganska nöjda med att komma till stallet. Kära papputen fick skjutsa hem mig efteråt, det är fint med en god far! =)
Idag har vi varit ute i Mora och firat farfar varefter vi åkte till kyrkogården, vilket inte blir mindre vackert för varje gång... det ser ut som en stjärnhimmel, ett helt landskap.. mycket vackert. Jag tycker mycket om att åka till kyrkogården vid den här tiden men är inte där särskilt ofta annars. Jag känner inte att det är den plats som bäst får mig att minnas varken mamma eller farmor.. det finns så mycket annat.
Fenjaltvål, mysiga skära morgonrockar och doften av äppelgröt får mig att minnas mamma.
Vackra trädgårdar, kortspel och tanter med vita, lockiga frisyrer får mig att tänka på farmor.
Kyrkogård eller inte.. dom finns med, alltid.
Kräksjuk vovve
Idag har inte min lilla pärla vart på hugget alls.. jag vaknade vid åtta i morse av att han låg och hulkade i sängen... vi gick ut och så snart vi kommit in ställde han sig och kräktes på vardagsrumsgolvet. Detta har upprepat sig typ fyra gånger idag så han har nog nån elak bacill i magen. När han inte har kräkts så har han legat i sovrummet alldeles ensam, jag har haft fönstret öppet så han får frisk luft (stans töntigaste hundägare).
Husse har lovat koka ris när han kommer hem. Det blir bra.
Den förlorade sidensvansen
Igår hände följande:
Frode skulle på kvällskvisten öppna balkongdörren för att vädra vardagsrummet, då han hörde ett flax och ett duns. Då han funderade äver vad ljudet kunde komma ifrån fick han se en fågelbajs och ett gäng rönnbär på vårt balkongbord och när han hukade sig ner fick han se en fågel (som jag ganska fort konstaterade var en sidensvans) ligga på golvet i ena hörnet. Frode tog upp den lille stackaren som pep till i sin förskräckelse, han gick ut med den i köket och sen.. dog den. Pippin hade ätit sig full på rönnbär, dom gör ju så och sen hade den väl kraschat in på vår balkong, han var utom räddning. Minnen från barndomen pockade på.. jag minns hur vi skogsängsungar försökte rädda ett par fulla sidensvansar som flugit in i vår fönsterruta på skolan. Ansvaret föll på mig att ta hem dem och vårda dem, men även dessa fåglar dog ganska omgående, till en tolvårings stora sorg.
Vad lär vi oss av detta? Att fåglar har så små hjärnor att dom inte lär sig av sina misstag OCH att fåglar dör under människors vård så det är inte lönt att försöka.
Om att vara en slarvmaja
Nu jobbar jag. Jag hade dock glömt nycklarna till butiken så sötaste Sandra fick komma och låsa upp åt mig.. detta resulterade i att vi satt och snackade skit här under den timman som är vigd åt städning, så jag fick kuta runt som en galning med torrmoppen innan dörrarna skulle öppnas. Det var det värt.
Det ser ut att bli en lugn vecka. På tisdag får vi svar om när älskling kommer in på behandling, på onsdag jobbar jag men annars är inte mycket inplanerad. Jag ska nog ta tag i den ständigt växande tvätthögen, det behövs. Till helgen åker vi troligen till Frodes familj i Smålande. Peppe fyller 35 och det har hyrts lokal, det kan vara trevligt med en weekend nere i Smålandsskogarna.. folket är mentalstörda, men de har trots allt en viss charm.
