Om obefogade rädslor
Även om det är stora skillnader mellan berndomens rädslor och de rädslor man stöter på idag så är de trots allt ofta obefogade.. jag kan inte säga att jag rent allmänt är någon harig och nervös människa men jag har (om jag ser tillbaka) alltid varit rädd för mycket konstiga, obefogade saker.
Som barn var min största rädsla att mamma och pappa skulle överge mig. Detta är mycket underligt då jag i princip aldrig lämnades bort som barn, inga barnvakter, inga nätter borta, mamma och pappa alltid närvarande men ändå fanns rädslan där.. det var omöjligt att somna på kvällarna om jag inte hörde mamma och pappa prata i vardagsrummet, eller ljudet av tv:n.
Om jag satt kvar i bilen medan päronen sprang in i affären så kom känslan av att dom skulle försvinna bakvägen smygandes.
När jag ibland beslutade mig för att stanna hemma då de skulle fara på ett ärende, ångrade jag mig samma sekund dom gått ut genom dörren.. för vem visste om dom skulle komma tillbaka?
Idag är jag inte så rädd för att bli övergiven. Idag tror jag däremot det värsta om mina nära och kära inte svarar i sina telefoner när jag ringer. Min hjärna målar omedelbart upp scenarion om bilolyckor och hjärnblödningar... aldrig att min hjärna kan förstå att folk kanske är upptagna eller inte hör sin telefon. Jag skyller egentligen detta på mobiltelefonen, utan den hade man inte hållt på och ringt folk i tid och otid och man hade sluppit bli paranoid när folk inte svarar...
Tror ni jag behöver terapi? Eller vill någon försöka sig på att diagnostisera mig?
Som barn var min största rädsla att mamma och pappa skulle överge mig. Detta är mycket underligt då jag i princip aldrig lämnades bort som barn, inga barnvakter, inga nätter borta, mamma och pappa alltid närvarande men ändå fanns rädslan där.. det var omöjligt att somna på kvällarna om jag inte hörde mamma och pappa prata i vardagsrummet, eller ljudet av tv:n.
Om jag satt kvar i bilen medan päronen sprang in i affären så kom känslan av att dom skulle försvinna bakvägen smygandes.
När jag ibland beslutade mig för att stanna hemma då de skulle fara på ett ärende, ångrade jag mig samma sekund dom gått ut genom dörren.. för vem visste om dom skulle komma tillbaka?
Idag är jag inte så rädd för att bli övergiven. Idag tror jag däremot det värsta om mina nära och kära inte svarar i sina telefoner när jag ringer. Min hjärna målar omedelbart upp scenarion om bilolyckor och hjärnblödningar... aldrig att min hjärna kan förstå att folk kanske är upptagna eller inte hör sin telefon. Jag skyller egentligen detta på mobiltelefonen, utan den hade man inte hållt på och ringt folk i tid och otid och man hade sluppit bli paranoid när folk inte svarar...
Tror ni jag behöver terapi? Eller vill någon försöka sig på att diagnostisera mig?
Kommentarer
Trackback
