annikamolander

Moha! Annika ála pälsmössa!

Tycker ni jag ska införskaffa en?

Även om det är stora skillnader mellan berndomens rädslor och de rädslor man stöter på idag så är de trots allt ofta obefogade.. jag kan inte säga att jag rent allmänt är någon harig och nervös människa men jag har (om jag ser tillbaka) alltid varit rädd för mycket konstiga, obefogade saker.

Som barn var min största rädsla att mamma och pappa skulle överge mig. Detta är mycket underligt då jag i princip aldrig lämnades bort som barn, inga barnvakter, inga nätter borta, mamma och pappa alltid närvarande men ändå fanns rädslan där.. det var omöjligt att somna på kvällarna om jag inte hörde mamma och pappa prata i vardagsrummet, eller ljudet av tv:n.
   Om jag satt kvar i bilen medan päronen sprang in i affären så kom känslan av att dom skulle försvinna bakvägen smygandes.
   När jag ibland beslutade mig för att stanna hemma då de skulle fara på ett ärende, ångrade jag mig samma sekund dom gått ut genom dörren.. för vem visste om dom skulle komma tillbaka?

Idag är jag inte så rädd för att bli övergiven. Idag tror jag däremot det värsta om mina nära och kära inte svarar i sina telefoner när jag ringer. Min hjärna målar omedelbart upp scenarion om bilolyckor och hjärnblödningar... aldrig att min hjärna kan förstå att folk kanske är upptagna eller inte hör sin telefon. Jag skyller egentligen detta på mobiltelefonen, utan den hade man inte hållt på och ringt folk i tid och otid och man hade sluppit bli paranoid när folk inte svarar...

Tror ni jag behöver terapi? Eller vill någon försöka sig på att diagnostisera mig?

Jag hittade en bild på Ellen! Urcellen Ellen!! Åh, jag tror jag gråter en skvätt! Detta var barnprogram på hög nivå!

Denna (normalt sett tråkiga) butik bjuder ibland på de mest underhållande tillfällena. Idag när jag stod och plockade med filmer hörde jag ljudet av en äldre moped utanför butiken, fölt av att en man klev innanför dörrarna. Denna man (som skulle visa sig heta Henrik) är en man som, om jag får ge mig på en kvalificerad gissning, har en lindrig utvecklingsstörning men som ändå klarar sig på egen hand. Henrik köte två snicker´s och berättade sedan för mig att han stämt möte med en kvinna vid namn Susanne, de skulle mötas på järntorget men hon hade inte dykt upp.. "Känner du en Susanne?" frågar Henrik varpå jag svarar nej och fortsätter med mitt.

Henrik berättade för mig att han inte varit här på länge och att jag inte jobbade här när han var här sist. Nu när han upptäckt att det jobbar trevligt folk här skulle han dock komma fler gånger, men han ville bara komma in om jag var här.. för att sponsra mig, som han själv sade (?)

Henrik hade många spännande saker att berätta för mig.. främst om sin otur med kvinnor.. en kvinna i spanien hade han en fling med, men hon gick tillbaka till sin fästman och nu lever Henrik, till sin stora sorg, själv. Han hade dock en dag sprungit på en dam från Jehovas vittnen, hon hade haft svårt att förstå att han inte hade en kvinna, han som är så trevlig. Hon trodde att djävulen kanske på något sätt hade förbannat honom och att det var anledningen till att han inte hade en kvinna. När de skiljts åt hade Henrik läst broschyren hon gav honom noga, han bestämde sig sedan för att han nog inte hade en förbannelse vilandes på sig.
   Henrik berättade att han önskade att han hade lika stor tur med kvinnor som män, jo för det var faktiskt så att flera män förklarat sin kärlek för honom men han har avböjt alla gånger.. han menar att han är en kvinnornas man.

Henrik sade sedan att han vill ha en tjej som är som jag.. ja, en sån som är lätt att prata med. Han hade starka åsikter (efter att ha känt mig i en halvtimma) om min stora intelligens och min godhet.. han sade att om jag inte är troende skulle han be för mig, han kommer tydligen bra överens med Gud, och han skulle snacka med honom om att jag skulle få komma till himlen. Han sade också till mig att om min kille är dum mot mig, bara sitter och tittar på sporten eller så, så tyckte han att vi två kunde satsa.

När han slutligen skulle gå sade han att han gärna ville ge mig en present, han hittade en förpackad våtservett i sin jackficka och den fick jag. Jag fick även hans telefonnummer, ifall jag skulle vilja prata någon gång...
När Henrik skulle gå frågade han:
- Får jag klappa dig på kinden innan jag går?

Självklart fick han det, min vän Henrik.

VILMA

Gårdagen var lång, men på många sätt trevlig. Jag hade satt larmet på 05:00 (beakta att jag tycker det är trist att gå upp före nio och rentav omänskligt att gå upp före sju) för att hinna med 06:15 bussen från bussterminalen ut till Örsta. Som lovat såg jag till att alla hästar fick sitt hö och sen begav vi oss av ut på landsvägarna, Vilma och jag. Hur ovillig jag än var till att gå upp vid fem så var det klart värt det, från hästryggen såg jag solen gå upp bakom frusna trädtoppar och ett rådjur stod på pkern och bara tittade på oss i morgonsolen.. sjukt vackert. Dessvärre kommer jag inte kunna rida Vilma nu på ett tag då hennes gamla skada i benet gör sig alltmer påmind.. stackarn snubblar stup i ett och går nästan ner sig alldeles emellanåt,så kiropraktorn måste komma och försöka få ordning på henne igen. Om än tråkigt så är min rumpa ändå oerhört tacksam. =)

Efter turen med Vilma åkte jag hem, tog ett bad och sen begav vi oss till onkologen, jag och älskling. Cytostatika stod på menyn och även om älskling mådde bra under behandlingen mådde han desto sämre framåt kvällen och under natten, en hel del illamående och frossa. Idag har han knappt kunnat äta.

Vid halv fyra sprang jag nästan från onkolgen till jobbet (gruppboendet) och befann mig där till kvart över nio på kvällen. Tog med pizza hem och somnade som ett barn efter matintaget.

Idag väcktes jag kvart över åtta av att telefonen ringer, det är lagom populärt när man beslutat sig för att ha sovmorgon. Valde i alla fall att stanna uppe då och har fått en hel del avklarat idag, storhandling på Willy´s till exempel. Vi följde även traditionen och åkte hem till papputen.

Nu ska jag snart i säng. Morgondagen bär med sig jobb i butiken och perukparty på kvällen.. det blir fint det!

Igår besökte vi Uppsala för att stoppa undan lite spermier, som en försäkring efter behandling (ja, i torsdags också men det var gårdagen som var märkvärdig). Det faktum att det var väldans många och väldans pigga spermier var fantastiskt i sig, men hur många kan komma och säga att dom sett spermier i "närbild" i mikroskop? Det fick vi göra igår! Och vilka söta ena, en galning försökte befrukta en vit blodkropp.. jag tror det gick si så där, men han var enveten, det skall jag ge honom! Nu ligger det i alla fall ca. 25 miljoner Frode-spermier i en frys i Uppsala och även om vi hoppas att dom aldrig kommer behöva användas så känns det skönt att dom finns där. Nästa vecka blir det behandling för mannen, i detta nu är han hos Madde och rakar av sig håret.. det blir bra, det värtsa är över.. läget känns stabilt.

Efter besökt i Uppsala släppte Frode av mig i Örsta, jag skulle rida Vilma då jag inte hunnit (eller orkat) tidigare i veckan. Inte nog med att hästskrället var tjurig och trotsig, det blåste isbjörnar.. jag såg inte vägen framför mig för att snön piskade så hårt i ansiktet.. efter 40 minuters ridning begav vi oss tillbaka igen, både jag och Vilma var ganska nöjda med att komma till stallet. Kära papputen fick skjutsa hem mig efteråt, det är fint med en god far! =)

Idag har vi varit ute i Mora och firat farfar varefter vi åkte till kyrkogården, vilket inte blir mindre vackert för varje gång... det ser ut som en stjärnhimmel, ett helt landskap.. mycket vackert. Jag tycker mycket om att åka till kyrkogården vid den här tiden men är inte där särskilt ofta annars. Jag känner inte att det är den plats som bäst får mig att minnas varken mamma eller farmor.. det finns så mycket annat.
Fenjaltvål, mysiga skära morgonrockar och doften av äppelgröt får mig att minnas mamma.
Vackra trädgårdar, kortspel och tanter med vita, lockiga frisyrer får mig att tänka på farmor.
Kyrkogård eller inte.. dom finns med, alltid.