Härliga långfredag.
... och i en närliggande bäck så passade han på att ta årets första officiella bad (efter att ha rullat sig i grävlinsbajs...)
GOOD TIMES!
Sovmorgon
Mannen arbetar och min plan är att på något sätt ta mig till botten av tvättkorgen idag.
Mel i morgonsolen
Författarskap
To do list:
* Minnas roliga händelser i livet
* Skriva bok
To do right now list:
* Gå på föreläsning (utan att somna eller flamsa)
Älskade soffa... jag saknar dig!
Påklädd för vinterpromenad
Bilderna är tagna under en härlig vinterpromenad genom Vilsta. Melvin älskar att stanna på Strömstigen och titta på änderna. ;) Han är ett riktigt glädjepiller, den lilla prinsen. Det är ganska svårt att förstå att en hund som genomgått så mycket skit kan vara så genomglad för jämnan.
Om läsandet av andras bloggar
Dock kan jag inte låta bli att tänka på den sortens människor som vältrar sig i andras olycka, som mår underbart bra av att läsa om andras tragiska öden. Undrar hur stor procentantalet är av sådana människor som läser denna typen av bloggar.
Jag som är känslig likt få, som gråter till Astrid Lindgrens filmer.. hur kommer det sig att jag kan läsa dessa saker (självklart med tåren i ögat)? Hur kan jag se dokumentärer om siamesiska tvillingar, afrikanska fattiga barn och utsatta människor? Hur kan man se dessa saker, gråta en skvätt, vara passiv och sedan gå vidare med livet som om dessa ting inte existerade? Jag har en vän som tycker att man inte har rätt att se program om sjuka och utsatta om man inte har för avsikt att på ett eller annat sätt agera.. kanske har hon rätt.. för ärligt talat, vad gör vi för nytta när vi sitter hemma i vår soffa och talar om hur synd det är om barnhemsbarnen i Kina? Vad gör vi för nytta när vi köper nya märkesjeans (trots att vi har tio par) istället för att skänka en slant till välgörande ändamål?
Ingen kan göra allt men alla kan göra något... vi tycks bara sakna viljan.
Eller?
Lunarstorm..då och nu.
Man kan anse att det finns viktigare saker att skriva om, det gör det garanterat också men jag får mina infall och detta kändes som dagens ämne.
Jag tillhör den stora skalan som roade mig på Lunarstorm "lunar" under mina tonår. För den som inte vet är Lunarstorm en communiy (på många sätt lik facebook)... vi hade "på min tid" färgglada egendesignade presentationer (krypin) där vi rabblade upp våra vänner, hur fantastiska de var, standard var också att be om ursäkt om man utelämnat någon i sin presentation. Man lade upp en presentationsbild (om man ägde en scanner) och hoppades att någon annan medlem skulle påpeka att man var söt, då växte självförtroendet flera meter. Man skrev dagbok som man uppdaterade flera gånger per dag i hopp om att man skulle få många läsare. Man hyllade sina älskade i deras gästböcker. Man sparade alla gästboksinlägg, som minne.<--- DÅ
NU ---> Man har försökt göra sidan mer hipp, färdigdesignade presentationsmallar finns att ladda hem. För en tid sedan blev jag medlem igen, mest för att fördriva min tid under de ack så långtråkiga passen i butiken. Mina vänner, det är inte detsamma! Till att börja med står det i "allas" gästböcker (skrivet av innehavaren av kontot) att: Läser, svarar om jag tycker att du är värd det. Raderar. Jaha.... ett: vem vill skriva till folk med en sån ytterst tråkig attityd? Två: vem fan är intresserad av huruvida man sparar eller raderar inläggen? Tre: Say what??
Det är också en plats där man på ett ytterst moget sätt kan mobba andra människor.. det verkar vara poppis att starta upp ett konto, ordbajsa i folks gästböcker (vilket kanske kvittar då inläggen raderas, se ovan) för att sedan utan spår avsluta sitt konto.
Något annat som roar mig är de diskusar (diskussionsforum) man kan kasta sig in i. Roligast är dskusen om hunduppfostran där ett par (i 20-årsåldern) har utnämnt sig själva till hundexperter... de tycks veta ytterst mycket om att dominera sin hund,om att vara en ledare, om hur man får ordning på agressiva hundar (själva har dom en collie, vi vet ju alla hur agressiv Lassie är) och det hela är ganska... intressant.. till man inser att allt är taget fårn allas vår vän Ceasar Milan (dogwhisperer)... om man vid något tillfälle yttrar sig negativt om Ceasar (även om jag gillar honom skarpt så använder han vissa tveksamma metoder) så blir man antingen utskälld eller dissad. Jag ifrågasätter då hur intressant en diskussion är om man inte tillåts vara av en annan åsikt?
Nu undrar ni varför jag trots allt har ett konto på denna sida. Jag kan berätta att det beror på att jag är oerhört lättroad. Jag läser folks mer eller mindre dumma dagböcker och inlägg... framförallt följer jag en man (ja det går inte en dag utan att jag läser hans dagbok) som är si så där 35 år gammal och resonerar som ett barn. Han har olika föremål för sin kärlek varannan vecka, dunderkär ena veckan, hjärtekrossad veckan därpå.. och varje gång han fått hjärtat krossat av "sin stora kärlek" så ska han flytta från stan.. det ska inte gå att nå honom, och det är ingen som bryr sig ändå... varför roas jag? Jo, för jag tycker det är vansinnigt underhållande med människor som självömkar så till den milda grad att de inte är kapabla till att ha ett fungerande liv. Och faktum är att det är bagateller de hakar upp sig på! Det är så tragiskt men jag kan inte göra annat än skratta. Gå in på bloggen nedan och se om du sedan vill gnälla för att tjejen du känt i en vecka inte vill gifta sig med dig.
www.singelpappa.blogg.se
Ett par foton
Jag och godingen
grimaserande på julafton
Studier
Jag är fullt medveten om att det är fult att svära, och jag som är lite av en språkpolis borde verkligen veta bättre och använda ett vårdat språk men... jag klarade den alldeles hopplösa helvetes jävla kemitentan!!!
Skoltröttheten hängde som ett svart mål övermitt huvud när jag traskade in på mdh, strax innan jag skulle gå in i sal C107 för att ta mig an pedagogisk kommunikation i teori och praktik så beslutade jag mig för att ringa Lars (kemiläraren) för att höra hur det gick med rättningen.. käre Lars mindes mig från den butik jag jobbat i och kunde meddela att "det är grönt". Jag bokstavligen skuttade i korridoren och var nära på att säga till Lars att jag älskar honom.. lyckades dok hejdamig själv och inse att det kanske verkar lite opassande. Med andra ord mina vänner, är nu kurs GLK 102 helt avslutad för min del! Tack och lov, kors i taket! Skoltrötthetens svarta moln förvandlades till klarblå himmel (nåja, några små regnml finns allt kvar) och det faktum att jag hamnade i en basgrupp med tjejer som verkar fenomenala gör bara det hela ännu bättre. Bara ett år till Annika, härda ut ett år till....
Melvin som tomte
Här har ni en liten gosse som ställer upp på vad som helst för en korvbit!
Gott gotti gott gott
Om den lilla butiken där tiden står stilla
videoteket på bilden är inte butiken som omnämns i texten (ála "bullen")
Jag sitter i den lilla butiken, butiken där tiden allt som oftsast står alldeles stilla. När jag vänder mig mot klockan och är övertygad om att det gått en timma sedan jag senast tittade så har det endast gått en kvart. När man läst sin tidning med tillhörande söndagsbilaga, besökt alla sajter värda att besöka... då känner man hur man sakta men säkert börjar bli hispig. Man kan heller inte pyssla med något som kräver total koncentration (exempelvis pluggande) för min koncentrationsförmåga liknar min sömn.. precis som jag ur min sömn vaknar av minsta ljud, så kommer jag här helt av mig om någon ber om ett filmtips. Vad ska jag göra med min tid? Yoga?
....två timmar till hemgång....
Pälsmössan
Moha! Annika ála pälsmössa!
Tycker ni jag ska införskaffa en?
Om obefogade rädslor
Som barn var min största rädsla att mamma och pappa skulle överge mig. Detta är mycket underligt då jag i princip aldrig lämnades bort som barn, inga barnvakter, inga nätter borta, mamma och pappa alltid närvarande men ändå fanns rädslan där.. det var omöjligt att somna på kvällarna om jag inte hörde mamma och pappa prata i vardagsrummet, eller ljudet av tv:n.
Om jag satt kvar i bilen medan päronen sprang in i affären så kom känslan av att dom skulle försvinna bakvägen smygandes.
När jag ibland beslutade mig för att stanna hemma då de skulle fara på ett ärende, ångrade jag mig samma sekund dom gått ut genom dörren.. för vem visste om dom skulle komma tillbaka?
Idag är jag inte så rädd för att bli övergiven. Idag tror jag däremot det värsta om mina nära och kära inte svarar i sina telefoner när jag ringer. Min hjärna målar omedelbart upp scenarion om bilolyckor och hjärnblödningar... aldrig att min hjärna kan förstå att folk kanske är upptagna eller inte hör sin telefon. Jag skyller egentligen detta på mobiltelefonen, utan den hade man inte hållt på och ringt folk i tid och otid och man hade sluppit bli paranoid när folk inte svarar...
Tror ni jag behöver terapi? Eller vill någon försöka sig på att diagnostisera mig?
Ellen!!
Jag hittade en bild på Ellen! Urcellen Ellen!! Åh, jag tror jag gråter en skvätt! Detta var barnprogram på hög nivå!
Dagen då jag mötte Henrik
Henrik berättade för mig att han inte varit här på länge och att jag inte jobbade här när han var här sist. Nu när han upptäckt att det jobbar trevligt folk här skulle han dock komma fler gånger, men han ville bara komma in om jag var här.. för att sponsra mig, som han själv sade (?)
Henrik hade många spännande saker att berätta för mig.. främst om sin otur med kvinnor.. en kvinna i spanien hade han en fling med, men hon gick tillbaka till sin fästman och nu lever Henrik, till sin stora sorg, själv. Han hade dock en dag sprungit på en dam från Jehovas vittnen, hon hade haft svårt att förstå att han inte hade en kvinna, han som är så trevlig. Hon trodde att djävulen kanske på något sätt hade förbannat honom och att det var anledningen till att han inte hade en kvinna. När de skiljts åt hade Henrik läst broschyren hon gav honom noga, han bestämde sig sedan för att han nog inte hade en förbannelse vilandes på sig.
Henrik berättade att han önskade att han hade lika stor tur med kvinnor som män, jo för det var faktiskt så att flera män förklarat sin kärlek för honom men han har avböjt alla gånger.. han menar att han är en kvinnornas man.
Henrik sade sedan att han vill ha en tjej som är som jag.. ja, en sån som är lätt att prata med. Han hade starka åsikter (efter att ha känt mig i en halvtimma) om min stora intelligens och min godhet.. han sade att om jag inte är troende skulle han be för mig, han kommer tydligen bra överens med Gud, och han skulle snacka med honom om att jag skulle få komma till himlen. Han sade också till mig att om min kille är dum mot mig, bara sitter och tittar på sporten eller så, så tyckte han att vi två kunde satsa.
När han slutligen skulle gå sade han att han gärna ville ge mig en present, han hittade en förpackad våtservett i sin jackficka och den fick jag. Jag fick även hans telefonnummer, ifall jag skulle vilja prata någon gång...
När Henrik skulle gå frågade han:
- Får jag klappa dig på kinden innan jag går?
Självklart fick han det, min vän Henrik.
