Om läsandet av andras bloggar
Jag är trogen läsare av vissas bloggar.. dels läser jag vänners bloggar men jag följer också vissa andra bloggar.. jag följer ett barns kamp mot cancer och jag läser om hur en pappa tar sig vidare i livet efter att hans fru och ena dotter dog i en olycka. Varför läser jag? För att jag tycker det är trösterikt att människor kan gå vidare efter stora tragedier? Att det gör ens egna bekymmer triviala? Att se kämparglöden i de allra svagaste och mest utsatta? Kära nån, även om jag kanske aldrig rannsakar mig själv eller reflekterar över varför jag läser dessa bloggar, så vill jag tro att detta är mina motiv.
Dock kan jag inte låta bli att tänka på den sortens människor som vältrar sig i andras olycka, som mår underbart bra av att läsa om andras tragiska öden. Undrar hur stor procentantalet är av sådana människor som läser denna typen av bloggar.
Jag som är känslig likt få, som gråter till Astrid Lindgrens filmer.. hur kommer det sig att jag kan läsa dessa saker (självklart med tåren i ögat)? Hur kan jag se dokumentärer om siamesiska tvillingar, afrikanska fattiga barn och utsatta människor? Hur kan man se dessa saker, gråta en skvätt, vara passiv och sedan gå vidare med livet som om dessa ting inte existerade? Jag har en vän som tycker att man inte har rätt att se program om sjuka och utsatta om man inte har för avsikt att på ett eller annat sätt agera.. kanske har hon rätt.. för ärligt talat, vad gör vi för nytta när vi sitter hemma i vår soffa och talar om hur synd det är om barnhemsbarnen i Kina? Vad gör vi för nytta när vi köper nya märkesjeans (trots att vi har tio par) istället för att skänka en slant till välgörande ändamål?
Ingen kan göra allt men alla kan göra något... vi tycks bara sakna viljan.
Eller?
Dock kan jag inte låta bli att tänka på den sortens människor som vältrar sig i andras olycka, som mår underbart bra av att läsa om andras tragiska öden. Undrar hur stor procentantalet är av sådana människor som läser denna typen av bloggar.
Jag som är känslig likt få, som gråter till Astrid Lindgrens filmer.. hur kommer det sig att jag kan läsa dessa saker (självklart med tåren i ögat)? Hur kan jag se dokumentärer om siamesiska tvillingar, afrikanska fattiga barn och utsatta människor? Hur kan man se dessa saker, gråta en skvätt, vara passiv och sedan gå vidare med livet som om dessa ting inte existerade? Jag har en vän som tycker att man inte har rätt att se program om sjuka och utsatta om man inte har för avsikt att på ett eller annat sätt agera.. kanske har hon rätt.. för ärligt talat, vad gör vi för nytta när vi sitter hemma i vår soffa och talar om hur synd det är om barnhemsbarnen i Kina? Vad gör vi för nytta när vi köper nya märkesjeans (trots att vi har tio par) istället för att skänka en slant till välgörande ändamål?
Ingen kan göra allt men alla kan göra något... vi tycks bara sakna viljan.
Eller?
Kommentarer
Trackback
