annikamolander

Min käre man (okej, vi är inte gifta men det har aldrig känts rätt att kalla honom pojkvän) har genomgått en hel del prövningar på sistone och tagit illa åt sig av vänners (?) nonchalans. Vissa av de han kallar sina bästa vänner har inte ens hört av sigoch maler bara på om sina till synes triviala problem: tristess i vardagen, sorg över ett två veckor långt "förhållande" som tog slut och dylikt. Jag förstår känslan i att känna sig sviken då man inte får sina vänners stöd när man behöver det som mest. Men så tänkte jag så här: är det inte så att det egna privata helvetet alltid är värst?

Det finns kvinnor vars män har kastat syra på dem, dessa kvinnor saknar ansikte och går ej att känna igen. Vetskapen om detta gör inte att 15-åringen tycker det är ett dugg roligare att ha acne.
Att barn svälter i världen gör inte att den anorektiske vill äta pannkakorna hennes mamma lagat i timmar.
Att det finns människor som saknar arbete och hem och tvingas bo på en parkbänk gör inte den duktige kirurgen Achmed ett dugg mer tacksam för sin slitna lägenhet i förorten och sitt arbete som städare.
Att Kinas flickor överges och tvingas bo på barnhem under förfärliga förhållanden gör det inte lättare för nioåringen att acceptera mammas och pappas skilsmässa.
Att  mängder av barn runtom i världen misshandlas och utnyttjas av sina föräldrar, gör inte att tioåringen är ett dugg mindre arg på sin mamma då hon får husarrest för att hon gått och badat själv trots att hon inte fick.
Att barn mobbas gör inte åttaåringen mindre ledsen då bästisen valde att leka med någon annan.

Eller?