annikamolander

Gårdagens resultat blev sämsta tänkbara trots alla förhoppningar och löften (mer eller mindre) från läkarna om att nyheterna skulle bli positiva... känslomänniskan Annika bet sig hårt i läppen för att inte bryta ihop men utan resultat, efter ett par timmars intensivt gråtande och efter att ha meddelat nära och kära så lyckades jag samla ihop mig... utsikterna är trots allt goda, vi har varandra och massor av stöd och nu tar vi en dag i taget.
   Tråkiga besked, mer eller mindre stora tragedier, visar så tydligt vart man har folk... medan vissa av de man trodde var de närmsta tycktes ta det hela med en klackspark utan att stanna upp alls så har vissa andra, som man inte ägnat så stor uppmärksamhet åt visat sig vara fantastiska människor, villiga att ställa upp och finnas där 24 timmar om dygnet.
   Älskade Melli skickade mig ett meddelande igår som fick mig att gråta, en sådan enorm omtanke visad både gentemot Frode och mig att man inte kunde göra annat än att bli rörd till tårar. Saknaden efter henne blir väldigt stor i sådana här lägen då hon är så väl insatt i mina känslor kring sådana här saker... men det är skönt att veta att ett långt avstånd inte förändrar vår relation.

Nu tar vi en dag i taget. Tillsammans är vi starka. Vår kärlek till varandra och till livet ska hjälpa oss att tänka positivt!