annikamolander

Var det bara jag som under tonåren såg fram emot den dagen då man skulle få bryta sig loss? Så snart man skaffat eget skulle inte föräldrarna ha något att säga till om. Jag kan inte säga att jag hölls i koppel på något sätt, visst fick jag sova hos pojkvänner, dricka öl innan jag var myndig och stanna ute om kvällarna. Jag hade heller inga särskilda sysslor hemma typ som att diska varje torsdag eller så.. men ändå, vilken skillnad det skulle bli i alla fall... utan föräldrars insyn, utan att de någonsin skulle kunna klaga, vilken grej det skulle bli!
   Alla som vet något om mig vet att jag tycker att min pappa är en fantastisk man! När min mamma gick bort klev pappa fram och tog hela ansvaret utan att blinka, han fanns alltid där och det gör han än idag! Men vad jag skulle komma till var följande: Jag börjar inse att jag aldrig kommer komma till den där punkten då pappa inte har insyn eller inte får mig att känna mig som 8 år. Ha inte så korta jackor, du får problem med njurarna eller Du ska inte dricka, du vet hur du blir eller man ska inte hålla på med piercingar och sånt, det är farligt eller näää! Inte ska du skaffa hund, du blir bara låst... självklart har han sunda tankar och är berättigad till sin åsikt, det är inte det som är problemet.. problemet är att jag (när han säger dessa sakaer) börjar tvivla på mina egna beslut, jag skäms som om jag vore liten när mamma och pappa berättade att jag inte fick gå över stora gatan själv för det åkte för mycket bilar där, eller att jag inte fick gå och bada själv för att jag inte kunde simma eller vad som helst! Hur kommer man förbi det?