annikamolander

Jag sitter här på mitt arbete och har just filosoferat kring livet med min goda kollega Fia. Hon har slutat och jag är ensam kvar (bortsett från ett tiotal kunder som vankar omkring i butiken). Jag slutar om en och en halv timma till min stora glädje och när jag kommer hem tänker jag äta en pizza som plockas upp på vägen, varpå jag tänker mysa ner mig i soffan och se en (förhoppningsvis) bra film.

Jag saknar mitt arbete på gruppboendet, det gav mig lite kontinuitet och trygghet. Jag saknar mina kollegor, dom hade jag lätt kunnat jobba med livet ut. Jag saknar brukarna som ger så mycket kärlek.. men den 18:e ska jag hoppa in där! Tilläggas bör kanske att jag jobbade för ett par dagar sen också, glömde att gå dit, hade missat det totalt varpå min chef ringde och påminde mig om mitt åtagande och jag var där på en kvart.. trots att jag sov när hon ringde! Mycket imponerande för att vara kvinnfolk! =)

Har börjat inse så smått att det snart är dags att komma tillbaka till verkligheten, då menar jag skolan och jag får rysningar bara jag tänker på det! Känner i hela mig att jag hellre hade velat jobba.. men snart Annika, snart, bara håll ut... vad som värre är.. jag har en tenta i kemi på torsdag! Plugg fram tills dess.. dygnet runt, mer eller mindre. Fast vad hjälper det när jag inte fattar vad jag läser om??

Det får räcka för nu. Trevlig kväll!