annikamolander

Gårdagens resultat blev sämsta tänkbara trots alla förhoppningar och löften (mer eller mindre) från läkarna om att nyheterna skulle bli positiva... känslomänniskan Annika bet sig hårt i läppen för att inte bryta ihop men utan resultat, efter ett par timmars intensivt gråtande och efter att ha meddelat nära och kära så lyckades jag samla ihop mig... utsikterna är trots allt goda, vi har varandra och massor av stöd och nu tar vi en dag i taget.
   Tråkiga besked, mer eller mindre stora tragedier, visar så tydligt vart man har folk... medan vissa av de man trodde var de närmsta tycktes ta det hela med en klackspark utan att stanna upp alls så har vissa andra, som man inte ägnat så stor uppmärksamhet åt visat sig vara fantastiska människor, villiga att ställa upp och finnas där 24 timmar om dygnet.
   Älskade Melli skickade mig ett meddelande igår som fick mig att gråta, en sådan enorm omtanke visad både gentemot Frode och mig att man inte kunde göra annat än att bli rörd till tårar. Saknaden efter henne blir väldigt stor i sådana här lägen då hon är så väl insatt i mina känslor kring sådana här saker... men det är skönt att veta att ett långt avstånd inte förändrar vår relation.

Nu tar vi en dag i taget. Tillsammans är vi starka. Vår kärlek till varandra och till livet ska hjälpa oss att tänka positivt!

Jag är en nostalgisk person, det kan alla som känner mig intyga. När jag går över Skogsängsskolans skolgård får jag ont i magen, när jag befinner mig i området minns jag alla genvägar, alla småstigar och kan sakna den ljuva barndomen. I dagens samhälle tycks det vara ovanligt att man haft en glad och trygg barndom som man kan se tillbaka på med gläjde, jag är tacksam för min. Dock började jag efter gårdagens inlägg reflektera en smula, vart tog gnuggisarna vägen? Och bokmärkena? Och dinosaurierna? Modelleran är ju en färskvara så det är inte så mycket att fundera över, men däremot den där playdoh-grejen, tjejen som man kunde klämma ut deg ur huvudet på? Var tog hon vägen? Något säger mig att om jag börjar leta så går det mesta att finna på pappas vind, någonstans mellan säckar med gosedjur och pumps fårn 80-talet. =) Min pappa är en hamster, han hamstrar det mesta. Här om sistens så visade han mig prov från småskolan och fotbollskort sparade från 50-talet. Det kan bli värt pengar tydligen. Man kanske skulle leta fram de gamla gnuggisarna, suddgummina, brevpapperna, bamse-tidningarna och försöka se om de har något värde, oavsett så har grejerna i alla fall affektionsvärde och det är ju det som räknas (?)

Pappa?

Ibland händer det att jag kommer till en plats där det luktar gnuggisar. Jag vet inte om det är så många (utöver mig och Sussie) som känner till fenomenet gnuggisar men ni som upplevt glädjen av sådana kan förstå min enorma nostalgi när doften plötsligt dyker upp.
   När jag var barn åkte jag och min familj till hemglass (ja, därifrån glassbilen kommer) och köpte våra glassbåtar, sandwitchar och sugoläsk men det fantastiska med denna resa var inte den glass som kom hem med oss. Nejdå, alldeles gratis för barn fanns gnuggisar med my little pony, bakgrunden var ett motiv av ponnysarnas (ok, det var ett grammatiskt inkorrekt ord) slott och massa grönska och sen fanns en hel drös ponnyhästar att gnugga på och den lilla rosa draken förstås. Vi (min familj och jag) snodde alltid med oss en hel drös vilket ledde till att jag och bästa sommarvännen Susanne var sysselsatta i timmar.. good times.. doften, kreativiteten.

   I förhållande till dagens barn var vi kreativa även utöver gnuggandet.. modellera avlöstes av luslisteskrivning som avlöstes av vetesmulning som avlöstes av stora världar som byggdes upp av plastdinosaurier. Good times!